Gothenburg horse show

Precis som så många andra har jag besökt Göteborg horse show. Alltid lika roligt och inspirerande att se alla hästar och duktiga ekipage. Bilden är från dressyren och just denna på Kristian von Krusenstierna på Biggles 1015 (Briar - Krevad). Ägnade en bra stund på mässan också och shoppade... nä faktiskt ingenting. Lite snopet men ändå skönt att jag "klarade mig undan". Är ute efter ett nytt schabrak men är endast intresserad av ett från Mias RS, än så länge är det det enda märket som legat på plats under sadeln, alla andra glider bakåt.... Får bli till att beställa ett på nätet istället. Grattis Patric Kittel på Toy Story (Comeback II v Concord) som vann dressyren!

Ridhusträning igen

I söndags var det verkligen inget vidare underlag så Klivija och jag åkte till ridhuset. Härligt - denna gång var vi i det stora ridhuset. Kändes mer självklart att åka iväg nu och det känns skönt. Det var ett gäng tonårstjejer som red ponny i ridhuset när vi kom dit. Den ena tjejen som red en supersöt fux tittade på Klivija och utbrast hänfört "Åååh, shit vilken fin häst"! Jag tackade och sa att jag blev jätteglad och att jag självklart tyckte precis samma om min häst. Sen funderade jag på hur härligt det där spontana uttalandet var och att vi hästtjejer (killar) kanske borde säga sånt där lite oftare till varann. Kul! Det blev ett bra ridpass med fokus på att rida framåt och få igång motorn (som är mer än igång när vi är utomhus). Höll dock nästan på att få bjuda på tårta när en av sargdörrarna helt plötsligt stod öppen när vi kom i galopp, tänk sådana faror det lurar överallt, speciellt för bruna hästar med bläs :-)

Till minne av...

Tittade igenom hästbilder en dag. Hittade fina bilder på Lunaro (Foto Sofia Genne). Älskade Lunaro! För er som läser min blogg men inte vet var det min första häst. Jag hade drömt hela livet om en alldeles egen häst och äntligen 2008 så blev det verklighet. Lunaro var 5 år, importerad från Danmark, superfin hoppstam, men tunn och omusklad och inte riden ordentligt på ett tag på grund av ryttarbrist.... Vad gjorde väl det, jag hade inte bråttom, skulle ha häst i 25 år, minst. Jag hade tid att vänta så jag skyndade långsamt med Lunaro. Försiktiga uteritter blandades med lätta dressyrpass och arbete från marken. Jag hann att rida i ett par månade och så var han halt. Jag var inte så orolig först, men det skulle visa sig vara en hälta han aldrig blev frisk från. Efter månader av utredning, otaliga veterinärbesök, enorma hål i plånboken, sorg i hjärtat, hagvila för en allt mer energisk och uttråkad häst fick Lunaro diagnosen sidoligamentskada i kronled och hovled vä fram. Usel prognos och mycket lång konvalecens. Jag ville inte ge upp, Lunaro var mycket mer än bara en häst att rida, han var min vän, min drömhäst, jag bestämde mig för att vänta på honom. Ett halvår senare var skadan oförändrad, han hade varit skadad och vilat ett år och var fortfarande halt, inget var direkt förändrat. Dessutom upptäcktes vid sista undersökningen att han hade liknande skada på det andra frambenet och ett tveksamt gaffelband i ett bakben... Ett av mitt livs tuffaste beslut fattades när Lunaro fick vandra vidare till de gröna ängarna. Jag följde honom hela vägen och för mig var det det enda rätta. Jag har bara fina minnen kvar. Jag lärde mig oerhört mycket under den här tiden, dels att vara oerhört försiktig och skeptisk vid hästköp, att köra transport, att besöka klinik, att hantera en häst som är sprängdfylld av energi, om hästens sjukdomar men också hur oerhört mycket Lunaro och hästar betyder för mig. När jag bestämde mig för att vänta på Lunaro väcktes en tanke, tänk om jag skulle ha råd att ha två hästar, då skulle det kännas lite bättre att vänta, eller i alla fall mindre dåligt, om jag hade en annan häst att fokusera på. Det var så mina vägar korsade Klivija, men det är en annan historia som kommer vid tillfälle!

Uteritt med läskigheter...

Red ut häromdagen och får verkligen rida för att Klivja står emot så himla mycket. När vi är själva ser hon spöken och är rädd för allt möjligt. Ibland när jag rider ut tänker jag att det hade varit så lätt att bara strunta i det men jag vill verkligen att vi ska övervinna Klivijas rädsla ute så vi kämpar på. Red i alla fall upp för en brant backe där Klivija brukar vilja stanna och vända när det är 15m kvar. Eftersom det känns rätt så farligt när hon börjar backa i denna branta uppförsbacke har jag valt att hoppa av och leda henne den sista biten. Nu tänkte jag dock ta tjuren vid hornen och försöka rida upp. När det blev stopp och backen lades i hoppade jag av och sprang allt jag orkade med en förvånad Klivija. Det blev alltså inte alls den du-kan-gå-före-mys-promenaden som hon tänkt sig. Gick sedan fram och tillbaka en gång till före jag hoppade upp och.... stopp.... back. Skällde lite med rösten och drev på och äntligen gick hon fram, massa beröm, jag drev vidare så vi galopperade uppför. Klivija stod emot som bara den men galopperade med matte ivrigt påhejandes, men så vips, på den smala grusvägen mötte vi plösligt en bil med transport, det blev tvärstopp och kast runt. Så himla typiskt, vilken sjukt dålig timing :-( Och jag tyckte precis att Klivija sa till mig "Där ser du, det vaaar ju farligt att gå upp här..." Vi fick upprepa hela proceduren inklusive en springande ryttare före vi avslutade med en ny uppsutten galopp uppför. Gissa om jag var trött efteråt. Joggade av i paddocken och aaawww Klivija var underbar att rida, borta var alla spänningar och vi avslutade i alla fall rätt så nöjda.

Skönt flyt!

Idag fick Klivija och jag sällskap av Malin som red Elize. Vi red först ut en liten sväng och sedan på banan. Underlaget är fortfarande helt okey och jag är oerhört tacksam för att det kom snö, tänk om det varit så här kallt och barmark - usch. Bortsett från ett litet race av båda hästarna när det åkte förbi en bil med något som fastnat under så att det lät konstigt så var Klivija mycket koncentrerad. Förvisso rider vi väldigt basic men vi samarbetar verkligen nu, hon är med mig och det är en härlig känsla. Jag blir verkligen glad över att rida min häst och är tacksam för varje stund med henne. Kanske blir det så att man uppskattar det på ett annat sätt efter en lång konvalecens? För mig är det dessutom en livslång dröm som gått i uppfyllelse när jag äntligen kunde skaffa en egen häst! Imorgon ska vi äntligen träna igen för Marianne. DET ser jag verkligen fram emot.

Mallig!

Efter avslutat ridpass

Får man vara mallig över sin häst? Ikväll åkte vi till ridhuset, Klivija och jag. Det är en underbar känsla att kunna lasta sin häst själv och åka iväg för att träna och ja, jag kände mig mallig när vi gjorde det. Klivija skötte sig super och jag är stolt över henne när hon kliver ur transporten min vackra häst! Vi var ensamma i lilla ridhuset - vilken lyx. Började gårdagens träningspass med att leka lite i skritt. Skrittade på långa tyglar och styrde med vikten. Kikade på henne i speglarna och hon såg så positiv ut. Travade sedan på i ett friskt tempo för att tillsist galoppera, även det i ett bra tempo. Vill att Klivija ska ta för sig framåt, släppa handbromsen och det börjar nu kännas riktigt bra, hon har en härlig galopp - rund och fin. Efter en skrittpause så jobbade vi sedan länge i trav i mjuka bågar och serpentiner, hade svårt att få till en mjuk högersida, men tillsist så. Ska fråga om tips på nästa träning. När vi avslutade var vi varma och trötta båda två, men supernöjda! Jag älskar min häst!

I transporten före hemfärd