Till minne av...

Tittade igenom hästbilder en dag. Hittade fina bilder på Lunaro (Foto Sofia Genne). Älskade Lunaro! För er som läser min blogg men inte vet var det min första häst. Jag hade drömt hela livet om en alldeles egen häst och äntligen 2008 så blev det verklighet. Lunaro var 5 år, importerad från Danmark, superfin hoppstam, men tunn och omusklad och inte riden ordentligt på ett tag på grund av ryttarbrist.... Vad gjorde väl det, jag hade inte bråttom, skulle ha häst i 25 år, minst. Jag hade tid att vänta så jag skyndade långsamt med Lunaro. Försiktiga uteritter blandades med lätta dressyrpass och arbete från marken. Jag hann att rida i ett par månade och så var han halt. Jag var inte så orolig först, men det skulle visa sig vara en hälta han aldrig blev frisk från. Efter månader av utredning, otaliga veterinärbesök, enorma hål i plånboken, sorg i hjärtat, hagvila för en allt mer energisk och uttråkad häst fick Lunaro diagnosen sidoligamentskada i kronled och hovled vä fram. Usel prognos och mycket lång konvalecens. Jag ville inte ge upp, Lunaro var mycket mer än bara en häst att rida, han var min vän, min drömhäst, jag bestämde mig för att vänta på honom. Ett halvår senare var skadan oförändrad, han hade varit skadad och vilat ett år och var fortfarande halt, inget var direkt förändrat. Dessutom upptäcktes vid sista undersökningen att han hade liknande skada på det andra frambenet och ett tveksamt gaffelband i ett bakben... Ett av mitt livs tuffaste beslut fattades när Lunaro fick vandra vidare till de gröna ängarna. Jag följde honom hela vägen och för mig var det det enda rätta. Jag har bara fina minnen kvar. Jag lärde mig oerhört mycket under den här tiden, dels att vara oerhört försiktig och skeptisk vid hästköp, att köra transport, att besöka klinik, att hantera en häst som är sprängdfylld av energi, om hästens sjukdomar men också hur oerhört mycket Lunaro och hästar betyder för mig. När jag bestämde mig för att vänta på Lunaro väcktes en tanke, tänk om jag skulle ha råd att ha två hästar, då skulle det kännas lite bättre att vänta, eller i alla fall mindre dåligt, om jag hade en annan häst att fokusera på. Det var så mina vägar korsade Klivija, men det är en annan historia som kommer vid tillfälle!