Tjuren vid hornen - Klivija vid tygeln

Igår gjorde jag det helt enkelt - red ut själv. Ända sen jag flög av, blev skrajsen och kände behov av sällskap vid ridning (både på banan och ute) har jag haft som mål att komma över den där retliga rädslan. Förr red jag jämnt ut själv utan betänkligheter och jag vill verkligen kunna göra det. Det är oerhört begränsande att ha behov av sällskap hela tiden. Dessutom uppskattar jag verkligen att rida ut själv ibland, det är avslappnande. Så igår kväll bestämde jag mig helt enkelt för att rida ut trots att jag var ensam. Jag har fortfarande vissa svårigheter att sitta upp på stallplanen eftersom Klivija inte alls har tid att stå still och att det dessutom är isigt som bara den, men upp kom jag och iväg kom vi. Några sekunder av spänning var allt jag kände, sen fokuserade jag på Klivija och kände mig bara lugn och glad över att vara iväg. Klivija däremot var spänd och tittig och blåste högljutt. Vi har inte varit ute så mycket i mörkret och hon reagerade på skuggor, mörka isfläckar och de där fruktansvärda soptunnorna. När vi red förbi en ladugård rasade det massor av snö ner från taket med ett dån, men det bekom inte damen. Däremot rasade det snö i en bäckravin på ett annat ställe vilket fick fröken K på tå. Vi hade trots faror en härlig tur i mörkret och hittade till och med en liten sträcka med grusväg (!) där vi travade. Det kändes fint att fokusera på Klivija och stötta henne istället för att sitta och fega och låta henne sköta jobbet. Vi är ett bra team jag och Klivija! Igår fick Klivija ett nytt schabrak från Hööks, gissa om hon är snygg i den här färgen?